DR till PR

Hola los folkos, como estaís?

Som vi skrev i förra inlägget: det går aldrig riktigt som planerat…

Greg, vår båtvakt, som skulle skjutsa oss till Puerto Plata för att hämta våra motorer, kom med överraskande besked en timme innan avfärd. Han hade blivit tagen av polisen och hans bil beslagtagen. Anledningen var att han saknade viss dokumentation för att få köra bil på Dominikanska Republiken. Förmodligen var det ett bra sätt för poliserna att skaffa sig lite extra inkomst också. Efter en lunch tillsammans med Gregs advokat, som för övrigt liknade Morgan Freeman i sylvassa pilotbrillor, så ordnade problemet tillslut upp sig. Under lunchen berättade advokaten för oss att han hade 18 barn.

Dagen efter kunde vi återvända till Puerto Plata för att hämta vår startmotor och utombordare på två mycket oklara verkstäder. Första stoppet var startmotorn. De ville gärna visa för oss att de hade fixat problemet och till vår stora förvåning sprang det fram en kille på tolv bast med två ganska risiga elkablar och satte dem mot polerna på motorn. En rejäl stöt med kablarna och motor körde på högvarv. Jovisst, tack för det. Kalaset landade på hela 1000 pesos vilket är ungefär 180 kr. Överkomligt tyckte vi.

Nästa stopp var utombordaren. Här fick vi träffa den, för ovanlighetens skull, pålitliga mekanikern José. Egentligen bygger han racingmotorcyklar men extraknäcker lite med utombordare för att få ihop brödfödan. På mycket taskig engelska förklarade han att utombordaren var i väldigt bra skick förutom att alla blad på impellern hade brutits av. Impellern är ett litet kugghjul i gummi som pumpar in vatten i motorn för att kyla den. Inte så konstigt att den hade överhettats. Att beställa en ny impeller till Dominikanska Efter-Flötet-Republiken skulle ta ungefär två veckor. Vi tackade José för hjälpen och tog utombordaren med oss istället. William ska ändå till Miami och köpa andra saker till båten så då kan han lika gärna köpa en impeller.

Sista stoppet var supermarket La Sirena: en stor supermercado där man hittar det mesta. Här plockade vi på oss mat och diverse husgeråd i två överfyllda kundvagnar. 150 paket nudlar lyckades vi få med oss. Notan landade på 47 000 pesos och tjejen i kassan var tvungen att gå till chefen för att kontrollera att vårt betalkort var giltigt för ett sådant köp. SWAG.

En sak som vi inte riktigt tänkte på förrän vi kom ut till bilen var hur vi skulle få hem hela ekipaget. Likt situationen i Miami förra året (fast med än mindre och en fallfärdig bil) började vi trycka in nudelpaket i vart enda skrymsle. Vi fick plats med allt, dock såg man inte mycket av oss passagerare i bilen och stackars Dinghy (Greg’s hund) var alldeles vettskrämd. Hjulen skrapades mot karossen när vi körde och vi beslutade oss för att stanna på en restaurang cirka 200 meter bort innan bilen gav upp för gott. Greg ringde några samtal och tillslut kom hans flickväns bror i undsättning med en extra bil. Vi klarade oss hela vägen tillbaka till Luperón utan att köra av vägen med alla provianter i gott skick. På vägen såg vi en stor lastbil som hade kört av vägen ner för ett tio meter högt stup. Vi kom överens om att orsaken säkerligen stavas B-O-H-E-M-I-A (lokalt ölmärke).

Dagen efter arrangerade ”Hurricane Hole” (baren tre meter från båten) ett full moon party till vår stora lycka. Kvällen bjöd på tropiska rusdrycker, god mat, bon fire och diverse mycket intressanta danser på bryggan. Filip fick för sig att lära sig irländsk folkdans av några amerikaner med irländska rötter. Efter en timmes intensiv träning kunde han fortfarande inte mer än två danssteg, sen tog det stopp. Han får skylla på Tequilan helt enkelt. Kvällen blev lång och småtimmarna spenderade vi i baren under fullmånens sken. Vi pratade med alla rutinerade cruisers om såväl gamla som nya äventyr på sjön. Det blev även en del roliga historier, som man skrattade högljutt till även om man inte hängt med för fem öre.t

Morgonen efter den stora hamnfesten fick vi besök av Kenny och Miguel för att fixa vårt kylskåp. Medan de jobbade passade de även på att marknadsföra dominikansk musik. I en halvtimme dånade hela båten av tropiska rytmer av alla dess slag. Bien bien sa vi och dansade med. Huruvida de lyckades fixa kylskåpet har vi ännu inte kunnat konstatera.

Efter att vi satt tillbaka startmotorn på plats startade ”Irene” precis som vanligt och allt var frid och fröjd. Dagen efter fick vi för oss att byta våra bränslefilter på motorn och med de nya filterna vägrade hon så klart att starta. Surprise Surprise. Diagnosen var med största sannolikhet luft i bränsletillförseln och efter intensiv priming, bleedning och grubblande var hon äntligen pigg på att kicka igång. Obeskrivlig känsla att höra henne brumma till efter en oönskad siesta som denna.

Så fort vi fått igång motorn åkte vi in till customs och diverse märkliga myndigheter för att betala för oss och få en stämpel i passet. När man ska prata med myndigheter i ett korrupt land som DR så innebär det att man behöver betala en del mycket inofficiella summor. Bland annat skulle en snubbe i skogen ha tjugo dollar innan vi fick lämna. Till sist skickade ”El Comandante” ut två av sina män för att söka igenom båten. I vanlig ordning bjöd vi dem på något amerikanskt under inspektionen. Helt omedvetet plockade vi fram ett paket Pringles med smaken ”Explosive Chili” och grabbarna mumsade tacksamt i sig tills de blev knallröda i ansiktet. Inspektionen var överstökad otroligt fort och vips så försvann våra gäster. Efter ett sista farväl till våra nya homies i Marina Tropical lossade vi tamparna och satte kurs österut. Det var en otroligt skön känsla av frihet som ingav sig när vi åter igen fick känna vinden i håret då vi gled ut ur bukten i solnedgången. Att lämna dammiga, mygginvaderade och kaotiska Luperón var minst sagt härligt.

Målet var att nå Puerto Rico så fort som möjligt men vi visste att vi eventuellt måste göra något stopp på vägen. Känslan av lycka att äntligen var på väg byttes strax mot illamående. I motström och motvind med hög sjö rakt i sidan var vi tvungna att ta oss längst med kusten österut. Efter 16 timmar kände vi oss ganska mörbultade och dessutom låg vi lite efter schemat för att kunna passera en udde under rätt förhållanden. Vi beslutade att ankra över natten, ta en siesta och bada för första gången!!! Vi fick även besök av ett gäng delfiner när vi satt i skuggan under biminin och käkade färsk papaya och ananas. Dagen efter när vi skulle fortsatta seglatsen fick vi höra ett oroväckande ljud när vi vred om nyckeln till motorn. Oljetrycket var lågt vilket kan ha förödande konsekvenser på motorn. Vi har fått höra en del historier om båtar som förlist på grund av låg oljenivå i motor vilket har lett till motorhaveri och ett stort hål i skrovet. Vi bestämde oss för att stanna en natt till och ta tag i problemet dagen efter. ”Mañana mañana.” Efter att vi spänt alla tänkbara skruvar och muttrar där det läckt olja och fyllt på rejält med olja kunde vi fortsätta seglatsen österut.

Dagen efter var det en stor dag, nämligen kapten Filip Peters födelsedag. Det firade vi med ananas och jordnötter och Filip passade även på att festa till det rejält med ett samtal från satellittelefonen. Under dagen fick vi även se två valar leka en bit från båten. Allt var frid och fröjd och vi fick en väderleksrapport över telefon. Med förutspådda goda förhållanden valde vi att fortsätta hela vägen till Puerto Rico. Vi skulle nu korsa det mytomspunna passagen Mona Passage. Karibiens högsta berg på Dominikanska slutar här och bildar en extremt djup dal mellan de två öarna. Grunda områden på vägen skapar också oförutsägbara och starka strömmar och väderfronter från de två stora öarna samt nordlig sjö dundrar in med stor kraft. Dessa förhållanden fick vi nu känna på och förstod snabbt vad folk menat. I tre dygn fick vi uppleva hastiga vindförändringar, störtregn och hög sjö. Båten och vi kastades runt likt i en torktumlare och när vi äntligen kom fram till Puerto Rico var vi helt slutkörda. I sådana förhållanden när man endast är två personer ombord är det svårt att få i sig riktig mat och få någon sömn. Seglatsen resulterade i att vår main halyard (tampen man hissar storseglet med) gick sönder, båten liknade ett bombnedslag inuti och att de mesta var dyngblött.

Efter att ha deklarerat in i Mayaguez åkte vi vidare söderut mot Bouqerón där vi skulle deklarera in. Puerto Rico är ett underligt ställe där man lyckats importera det bästa/sämsta av USA (dvs. bränsleslukande trucks, onyttig mat och tjocka människor) där halva befolkningen får bidrag från USA och följaktligen inte gör så många knop. (För er som känner till GTA San Andreas så hade ni känt igen er på nolltid.) Boquerón liknar ett riktig ”ghost town” men vi fick snabbt höra att det blir ”f*cking crazy” på barerna under nätterna. Vi får väl se vad de menar med det…

William har nu anlänt till Miami efter diverse strul med passkontrollen (no surprise there). Förhoppningsvis lyckas han hitta alla prylar vi behöver i Miami och sätter sig på ett flyg till rätt ö så att vi kan hämta upp denna vilsna påg om några dagar. God bless him.

Efter en rejäl pannkaksfrukost fick vi lite ångest så nu ska vi ut och ta en löprunda och se vad Bouqerón har att bjuda på. Ikväll blir det nog ett besök på någon ”f*cking crazy” bar. Det ska bli kul att behöva ro för att komma in till land närmaste dagarna. Utombordaren är saknad.

Ha det så kult på restaurangen!
/Jakobi och Filipo

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>