Okeeeeeej. Alla korten på bordet. Vi är i fullgång med att sälja Acheron i Miami (maila info@syacheron.se om du är intresserad). Istället ska vi korsa Atlanten på två andra skandinaviska båtar. Norska ”S/Y Maline” som är en X-yachts 45′ och danska ”New Dawn” som är en Hallberg-Rassy 53′. Den norska båten som jag, Jakob, och Anton ska korsa med lämnar från Antigua imorgon, 8:e maj, och den danska som William och Filip korsar med lämnar St. Maarten ungefär samtidigt. Båda båtarna ska gå till Azorerna så förhoppningsvis träffas vi där. Planen var att hitta en båt där vi alla fyra kunde vara tillsammans. Vilket vi också gjorde… MEN. Alltid ett men. Den kroatiska besättningen på båten i fråga hade helt plötsligt ingen aning om vem vi var när vi ringde och tillslut svarade de inte ens på våra samtal. Några dagar innan hade vi till och med diskutera tillsammans vilken affär vi skulle proviantera i. Konstiga människor. Varför inte bara säga att det inte ville ha oss ombord istället? Spela teater kan man göra på Dramaten. Det kanske hade druckit lite mycket Karlovasço? Anyway. Nu har vi i alla fall hittat två bra båtar att korsa med och vi är supernöjda med den möjligheten. När vi tänker efter så är det faktiskt ganska skönt att splittras ett tag. Slippa Filips tråkiga humor och William i största allmänhet. Snyft.
Dagarna i Miami inleddes alltid på Starbucks med bagel och kaffe (jordgubssmoothie och hallonmuffin för Filip). Sedan spenderade vi dagarna med att förbereda båten för försäljning genom att sätta upp affischer, annonser på nätet, undersöka proceduren med skatter och byråkrati och städa skutan vår. För de som lyckats tyda våra facebookuppdateringar (BTW! Gå in och gilla oss.) så har ni säkert förstått att vi hade en illegal flykting med oss ombord från Dominikanska Republiken. En råtta (ganska stor) hade alltså hoppat ombord på båten och följt med oss till USA (frihetens land). Det hela började med att vi hittade små hål i några matförpackningar. Till en början trodde vi att det var Henri som gick och tjuvkäka lite men när det dök upp lite bajstollar över allt så insåg vi att det förmodligen var något annat. Lite hyfs har han ju faktiskt. Även om det är svårt att tro ibland. Tillslut hade den bitit hål i varenda förpackning vi hade och det låg bajs över allt. Efter att ha läst på internet att råttor kan hoppa en meter långt, en halv meter högt, krypa igenom hål stora som en femkrona, attackera människor och sprida allvarliga sjukdomar via avföringen avancerade vi på rattdödarfronten (Operation KILL THA MATHA FUCKING RAT) . Med tio råttfällor av olika slag, gift och klisterfällor utspridda i båten trodde vi att det bara var en fråga om minuter innan vi fick den rackaren. Två dagar gick och det enda spår vi såg av råttan var att maten var borta från fällorna. Den tredje kvällen hittade vi dock spår av blod vilket ledde oss till en stendöd råtta med en fälla runt halsen. Ganska imponerande att den hade lyckats springa omkring med fällan. Nu var allt frid och fröjd och vapenvila. Två dagar senare fick vi dock en ganska nasty surprise. William öppnade en lucka i golvet och hittade en hög med ljusblåa engångshandskar och något rosa kladdigt ovan på. När han tog upp det för att se var det var upptäckte han till sin förskräckelse att det var råttungar. Äckliga, kladdiga, små råttungar utan päls och ögon som pep av hunger. Det struntade vi dock BIG-TIME i och avvärjde fienden. På vilket sätt tänker vi inte nämna med hänsyn till eventuella djurvänner.
På kvällarna käkade vi ofta take-away från Fresh Market (top-notch matbutik) och kollade en go film. I slutet hittade vi dock en bar som inte var så noga med legitimation så det blev några öl också. Ett annat nöje vi provade var en comedy club. William hittade detta ställe som han tyckte att vi skulle besöka. Alla som känner William och vet vilken amerikansk kultur och musik han tycker om förstår säkert vad det var för någon slags humor på detta ställe. Vi kände oss ganska vita om man nu får säga så. Trots att vi kände oss lite missplacerade var det en rolig show och bra stämning. Ett av skämten som den livliga negressen ”Lady B”, som var gift med en vit man, sa var: ”You know, people say: Once you go black, you never go black. But I say: Once you go white, you get your rent paid right.”
När vi hade fått platserna på våra respektive båtar konfirmerade bokade vi flygbiljetter för att ta oss dit. Jag och Anton flög i fredags (5:e maj) och William och Filip stannade kvar i Miami i några dagar för att sälja båten och flyger till St. Maarten imorgon. Sista dagen för mig och Anton blev ganska hektiskt då vi var tvungna att göra massa ärenden i fyra olika hörn av Miami. Utan Anton som förare vet jag inte hur det hade gått. Han körde den amerikanska trucken som en formell 1 och vi hann med allt vi skulle fixa. På kvällen käkade vi ribs med Jyrki på Flanigans och pratade gamla minnen från resans gång. Packa fick vi göra på natten… Det blev ett sista farväl av Acheron, snyft 2, och några maskulina kramar med mycket dunk i ryggen när vi lämnade morgonen efter. Klockan två anlände vi till Antigua. Bilresan från norra kusten till den södra var en intressant upplevelse. Det hade ösregnat konstant i fyra timmar, vägarna var förfärliga och taxichauffören körde som om hans gravida fru var på väg att föda i baksätet. Till råga på allt är det vänstertrafik här vilket gjorde det ännu mer annorlunda för oss.
Första intrycket av Antigua var väldigt bra. Grön, tropisk och frodig natur med fint vatten och många exklusiva båtar. Många hus är i brittisk kolonialstil och allt är väldigt välskött i jämförelse med de ställen vi besökt tidigare (LUPERÓN). Vi befinner oss i Falmouth Harbour på sydkusten och de flesta här är besättning på båtar eller lokala människor som jobbar med någon sort service till båtturisterna. Stämningen är skön och alla är väldigt trevliga och hjälpsamma. När vi var framme vi bryggan ringde vi Kjetil (båtägare och kapten) och en minut senare kom denna brunbrända norrman med skäggstubb och hämtade oss. Han var mycket trevlig och skönt avslappnad. Vi körde direkt ut till båten för att lasta av vår packning och organisera vår hytt. Båten var lite annorlunda än kära Acheron. Ratten är lika bred som hela Acheron och helt gjord i kolfiber. Det var en toppmoder racerbåt utrustad för att korsa oceaner med. Som sagt, LITE annorlunda. Vi ser dock fram emot att lära oss känna alla system och segla med nya förutsättningar. Det ska bli spännande! En halvtimme senare for Kjetil in till bryggan igen för att hämta en ny besättningsmedlem. Närmare bestämt en glad britt vid namn Clive. Han och Kjetil har seglat tidigare tillsammans i Europa och verkar komma bra överens. På kvällen åkte vi in till land och kollade på de lokala invånarna som hade reaggefest på gatan och sedan åt vi middag på en restaurang populär bland seglare. När solen hade gått ner var det en väldigt vacker syn ut i bukten med alla masterna på super-yachtsen upplysta. Obligatoriskt kvällsdopp selvfølgelig.
Det två senaste dagarna har vi spenderat med att planera inför resan. Vi har bland annat installerat satellittelefon, konfigurerat system för väderleksrapporter, bestämt rutt med hänsyn till väderleken, planerat mat och proviantering samt hur mycket vatten och bränsle vi behöver ha med oss. Det har också gjorts lite små reparationer på båten för att få henne i perfekt skick. Idag kom vi dock inte så långt eftersom det ösregnade konstant i några timmar. Istället satt vi på ett café och väntade ut regnet och studerade väderleksrapporter. Under tiden kom det in några killar i vår ålder med sin lilla fiskebåt. Det hade varit ute och fiskat i två dygn och hade en häpnadsväckande fångst med sig. Ett tiotal stora Mahi-Mahi varav den största vägde 25 kg, en Grouper på 45 kg, en haj, några andra fiskar och tre humrar. Se bilder i nästa ilägg.
Nu ligger jag i min koj och Anton sover ovanför mig. För några minuter sedan fick jag ett samtal från dolt nummer. Det var Filip som ville ringa och berätta att de hade sålt båten. Tydligen så satt de och firade i en hotellbar. Vilken lättnad! Starkt jobbat killar. Great success. Lycka till med korsningen! Fair winds. Vi ses på Azorerna. Och. Puss och kram.
Imorgon ska vi proviantera och fylla båten med allt vi behöver. Om allt går som det ska lämnar vi imorgon kväll eftersom vi har en bra väderlucka nu. Vi är väldigt taggade och lite nervösa. 2500 nm till Azorerna. Det kommer nog bli tufft, men tiden kommer säkert gå fort. Vi beräknas vara framme kring den 26:e maj.
Tyvärr blir det inga bilder den här gången. Det har vi inte tid till just nu. Den som spar han har som mormor brukar säga.
BE RIGHT BACK. Vi ska bara korsa Atlanten.
// Jake tha Anaconda Snake
